Sedan tidigare finns Storvik-baserade Bondenära och Knivsta-företaget Ekolådan med filial på Näringen i Gävle. Båda företagen levererar frukt och grönsaker hem till privatpersoner. Bondenära har dessutom ett brett utbud av övriga livsmedel, bland annat lokalproducerat kött.

Nu ger sig Stockholmsföretaget Årstiderna in på Gävlemarknaden. Deras filosofi är ekologiskt och så närproducerat som möjligt. Företaget har tre egna gårdar i Danmark där man odlar en stor del av de frukter och grönsaker man säljer.

- Nu räcker det tyvärr inte. Och vi vänder oss förstås söderut för bananer och andra mer exotiska frukter. Men en röd tråd för oss är att det ska vara så närproducerat som möjligt, säger René Jensen, chef för Årstiderna.

Precis som hos Bondenära och Ekolådan gör man sina beställningar via en hemsida, och får en leverans per vecka. I Årstidernas fall på fredagar.

René Jensen välkomnar konkurrensen och tror att det finns utrymme för ännu fler aktörer i marknadssegmentet ekologisk frukt. Så länge nykomlingarna är seriösa.

- Vi är ett lantbruksföretag. Vi är bönder. Vi är inget dotcom-företag som kommit på något smart för att göra snabba pengar, säger han.

Varför då ge sig in på Gävlemarknaden där det redan finns etablerade konkurrenter?

- Vi har fått bra respons därifrån och många förfrågningar. Det verkar finnas ovanligt många eko-intresserade i Gävle i förhållande till stadens storlek. Det tycker vi är jättekul, säger René Jensen.

På torsdag marknadsför sig företaget på Stortorget.

Blir försäljningen som tänkt kommer man snabbt att utöka med 1,5-liters mjölkförpackningar. På sikt har man ambitionen att utöka med fil, yoghurt och ost.

Sedan slutet på 2005 har antalet minskat från 151 till dryga 100 producenter.

- I och med de senaste prissänkningarna känns det som att de slår undan benen på oss. Låg ersättning och höga kostnader gör det mycket svårt för de mindre gårdarna, säger Klas Håkan Fransson som är mjölkbonde, till Ekot.

Samtidigt som antalet mjölkbönder minskat har inte mängden mjölk från Blekinge minskat i samma takt. Förra året såg man en ökning av mängden mjölk och siffror från Arla visar att dryga 3,6 miljoner kilo mjölk kom från länets kor.

Läs mer på Fri Köpenskap

2009-01-13 17:34 WEBB-TV: Livsmedelsjättar går ihop för glesbygden

Ska föra ut lokalproducerad mat

Utvärdering 2011

Livsmedelsproducenter testar enklare och billigare sätt att nå ut direkt till butikerna.

Ett tiotal halländska producenter ska pröva en ny modell för att underlätta distributionen av lokalproducerade varor. Varorna finns listade i Icas nättjänst Torget där butikerna kan beställa det de vill ha. En producent som fått en beställning skickar sina varor till en gård som fungerar som uppsamlingsplats och som kör produkterna vidare till ett av Icas lager. Därifrån tar Ica hand om distributionen.

Försöket är ett pilotprojekt på tre månader i Icas och LRF:s regi. Det ska utvärderas av SLU med hänsyn till effekter på kostnader och miljön. Bland de producenter som deltar finns ostkakemakare och grönsaksodlare.

Läs mer i tidningen ATL

- Nu vet jag vad jag gjort för fel, sa en glad Margit Wedin från Södra Brunn i Hedesunda.

Hon tycker surdegsbröd är riktigt bröd, men har inte riktigt lyckats med det. Nu vet hon vad hon ska göra.

Före jästens tid

Surdegsbakandet var det vanligaste baksätet förr innan jästen uppfanns.

I två dagar har bagare från Gästrikland och Hälsingland fått lära sig om hur de ska lyckas med degen. Bagaren Manfred Enocksson från Saltå Kvarn som håller i kursen ger råd hur man ska lyckas med surdegsbak hemma.

Viktig värme

- Värmen är viktigast. Se till att surdegen får jäsa i 28 gradig värme. Hemma kan man använda en termos, värmefilt, avstängd ugn eller frigolitlåda. Sen är det viktigt att smaka, känna och lukta på degen. Den ska smaka nästan som yoghurt och vara bubblig, säger Manfred.

Härliga dofter

Det knådades varsamt på mjölborden inne på Berglunds bageri i Kungsgården. Bakverk efter bakverk ställdes in i den varma ugnen och en härlig doft spred sig i lokalen.

- Det har varit jättekul, jag har så många intryck. Det kommer att ta tid innan det landar, säger Elin Lithner, från Örtigården.

Närproducerat mjöl

Anita Hörnstein från Matresursen arrangerar kursen. Syftet med den är att nya företagare och redan etablerade företagare ska få djupare kunskap om surdegsbakandet. Alla produkter innehåller närproducerat och ekologiskt mjöl.

- Brödet smakar mer, är nyttigare och håller längre, säger Anita Hörnstein.

Så bakar du surdeg på råg

Så bakar du surdeg på råg

Recept: Ryskt lantbröd med surdeg på råg. Att baka med surdeg görs i olika steg. Grunden är en surdegsstart som är den viktiga ingrediensen i den slutiga bröddegen.
Surdegsstart
Tid: 2-4 dagar, räcker till flera brödbak.
Steg 1:
Ingredienser:
200 g rågmjöl
100 g rårivna äpplen
150-200 g vatten, 45 grader
Gör så här:
1. Blanda ingredienserna väl till en trögflytande smet. Fyll en stor burk till maximalt hälften.
2. Låt stå i 2-4 dagar i 28-30 grader. Rör eller skaka på burken en till två gånger dagligen.
3. När surdegen börjar bubbla, är lätt syrlig och frisk, är det dags för steg 2.
Steg 2:
Ingredienser:
150 g rågmjöl
50 g vetemjöl
Cirka 200 g vatten, 45 grader.
Gör så här:
1. Blanda ingredienserna med den första surdegen och låt stå. Optimal temperatur är 29 grader.
2. Efter 1 dygn ska det bubbla, lukta och smaka gott.
3. Förvara surdegsstarten med tättslutande lock i kyl. Mata den en gång i veckan med cirka
1/2 dl vatten och 2 msk rågmjöl, fyll burken max till hälften.
Därefter börjar man med själva brödbaket

RYSKT LANTBRÖD
Surdeg
Vatten 45 grader, 450 g
Rågmjöl, 300 g
Surdegsstart, 20 g
Gör så här:
Blanda väl, låt jäsa minst 12 timmar. Arbetstemperatur 29 grader.
Slutliga degen
Rågsursdegen, 750 g
Vatten, 300 cirka g
Vetemjöl, 600 g
Graham, 100 g
Havssalt, 20 g
Jäst, 0-5 g
Gör så här:
Väljäsande och mild deg. Knåda degen på låg växel i 3-10 minuter. Degtemperatur 26 grader. Degvila 60 minuter. Knåda rund och låt vila i 10 minuter. Slå upp brödet i en form. Låt jäsa i 1-2 timmar. Gräddas i 50 minuter med ånga. Ugnsvärme 250 grader. Sänk värmen till 125-150 grader efter cirka 10 minuter. Brödet är klart när inkråmet är 98 grader.

Läs mer i Arbetarbladet

Läs mer i Gefle Dagblad

- Välkomna, säger Siw Persson och drar av sig sin engångsplasthandske för att hälsa. Hon står i slakteriets beredningskök och marinerar kycklingklubbor.

Vi följer efter när hon rullar in den lilla vagnen till rökeriet i rummet intill. 92 klubbor får plats i den lilla röken som matas med alspån.

Så här småskaligt är det i ­hela produktionskedjan på Ockelbo Kyckling. Och det är meningen.

- Vi kommer aldrig att bli ­stora, det är tvärsäkert det, säger Siw Persson med eftertryck.

Hon säger att många hör av sig och vill sälja hennes kött, men att hon alltid säger nej.

- Det är ju det roligaste. Att få stå och sälja, prata recept och träffa kunder, säger hon.

Den lilla husvagnen som byggts om till butik orsakar ­köer vart den än kommer. En liten annons i tidningen räcker. Bondens egen marknad på Rådhustorget i Gävle innebar ett ­rejält genombrott. Nu är det inte längre några problem att locka kunder till butiken på gården i Nordanåsbo några kilometer väster om Ockelbo.

Företaget är så litet att man ­inte ens lyckats förmå någon uppfödare att leverera kycklingar. I stället åker Siw och Kurt Persson själva till Västerås och hämtar, från ett släp lastat med 22 000 kycklingar på väg till ­någon av Kronfågels massuppfödnings-hangarer där 44 000 djur kan trängas om utrymmet.

- De tycker att vi är lite ­roliga när vi lastar av 300 kycklingar och kör iväg, säger Siw Persson.

Kycklingarna måste flyttas samma dygn som de kläcks. Då lever de fortfarande av den näring de fick i ägget. Sedan blir de mer lättstressade och tål inte för mycket förändringar.

I Perssons lilla kycklingstall spatserar 300 treveckors­kycklingar omkring under värmelamporna när GD hälsar på.

- Om det hade varit Kron­fågel skulle de här slaktas om en vecka, säger Siw Persson.

Här växer de några veckor till och slaktas mellan sjunde och nionde veckan.

Skillnaden är enorm. En bröstfilé från en Ockelbokyckling kan väga ett halvkilo och räcker till två personer.

I kycklingfabrikerna i södra Sverige sprutas kycklingköttet fullt med vatten för att öka i vikt. Sånt sysslar inte Siw Persson med.

- Absolut aldrig!

Lite andra jämförelsetal:

En Kronfågel-kyckling går från 67 gram till 1,9 kilo på 33 dagar. Enligt ett reportage i SvD nyligen medför det att musklerna växer så fort att lungorna inte hinner med. "Det ökar risken för högt blodtryck, ödem och sammanbrott för inre organ", skriver SvD.

Hos Siw och Kurt Persson växer kycklingarna långsammare och når inte slaktvikt förrän ­tidigast efter sju veckor.

- Jag inbillar mig att det är då den får sin smak, säger Siw Persson.

I slakteriet står en stapel med stora plastkorgar. De används för att flytta kycklingarna över gårdsplanen. Sex och sex ställs de ned i korgarna.

I slakteriet plockas de upp en och en, bedövas med en elstöt i nacken och hängs sedan upp och ned i en rostfri tratt där strupen skärs av.

Sedan blir kroppen skållad, plockad och urtagen innan den hängs upp för mörning i kylrummet. Allt sker för hand. Djur för djur.

Jämförelse: Kronfågelkycklingarna föses ihop i sin hangar av en roterande gummiborste, staplas i tiotusental på en lastbil och fraktas till slakteriet som attligger flera timmars resa bort. Där tippas de (bokstavligen) in i en gaskammare där de tar sina sista andetag. Drygt tre timmar senare kommer de ut i form av färdiggrillad kyckling.

Men småskaligheten hos Ockelbo Kyckling har sitt pris. Det går inte att leva på att slakta 140 kycklingar per vecka.

Lösningen är att bygga ut. Kurt Persson tar oss med till sitt bygge nedanför slakteriet. Här ska det finnas plats för 1 800 kycklingar. En tredubbling av kapaciteten vintertid.

- Här blir plats för 600 i tre ­olika generationer, säger han och pekar med handen hur man ska ha flyttbara väggar mellan de olika avdelningarna.

Enligt reglerna får Perssons hålla 20 kilo kyckling per kvadratmeter. Stora uppfödare med dispens och extra väldimensionerad ventilation får ha 35 kilo.

- I Polen får de ha 42, säger Kurt Persson.

Det syns på en liten rynka i hans panna vad han tycker om det.

Ändå är Europeisk kycklingproduktion relativt djurvänlig. Det finns en anledning till att det importeras allt mer billig ­fågel från Brasilien och Thailand.

Där är reglerna i stort sett obefintliga.

Desto fler är reglerna i Sverige. Kurt Persson konstaterar att tio miljöinspektörer har kommit och gått på bygg- och miljökontoret i Ockelbo sedan de började bygga.

Vi har satt oss i bostadshusets kök och äter smörgåsar med rökt kyckling.

På bänken ligger Mats-­Eric Nilssons bok "Den hemlige kocken", som Siw Persson avslöjar att hon inte orkade läsa klart. Hon blev så äcklad.

- Så uppassade vi är av myndigheterna och så får de där stora jättarna göra som de vill. De dikterar ju villkoren, säger hon med avsmak.

På radion berättar de om lågkonjunkturens senaste offer. De 900 som varslats på Sandvik.

- Jag tror att vi klarar oss. Folk har fått upp ögonen och tänker att kan man inte byta bil kan man i alla fall unna sig att äta bra mat, säger Siw Persson.

Järvsta gårdsbutik, Gävle

Järvsta Gårdsbutik ett stenkast sydväst om Kryddstigen i Gävle har stängt för säsongen. Vårförsäljningen börjar med sparris, under sommar och tidig höst säljer Christer Ekdahl och Berit Gustafsson sedan ett brett urval av grönsaker i sin gårdsbutik.

Telefon: 070-6307038.

Gustafsängs trädgård. Storvik

Mellan riksväg 80 och Storviks tätort svänger man in till höger på en liten skymd grusväg och efter någon kilometer kommer man fram till Lisbeth Wilhelmssons lilla odling och gårdsbutik. När det är säsong kan man själv plocka tomater i lösvikt i något av växthusen. Hon säljer även Krav-godkänd gurka, aubergine, chili, paprika, sallat, lök, vitkål, broccoli, persilja, dill och majs.

Stängt för säsongen.

Telefon: 0290-37844.

Olars Grönsaker

Annelie Holmberg i Hedesunda odlar ekologiska grönsaker på friland. Från juli månad till säsongens slut säljer hon potatis, morötter, rödbetor, purjolök, kryddväxter, pumpor och bönor i gårdsbutiken på Norra Gävlevägen 167 i Hedesunda.

Telefon: 0291-710 36

Bondenära

Anne Johanssons firma Bondenära finns i Storvik och säljer via sin hemsida lokal och oftast ekologiskt producerad mat som levereras hem till kunden. Här finns det mesta. Kött, spannmål, frukt, grönsaker.

www.bondenara.se

Dunkers gårdsdelikatesser

I butiken på Nygatan 35 i Gävle säljer Ann-Katrine Dunker ett brett sortiment lokalproducerade ostar, korvar och kött. Bröd, sylt och marmelad, kryddor och annat. Hennes varor är främst producerade i Gävleborg, Dalarna, Härjedalen och Jämtland.

Telefon: 026 - 18 41 01

Alternativboden Lyktan

Lyktan på Berggrenska gården i Gävle säljer bland annat bröd och mjöl från Berglunds Bageri i Kungsgården, tar upp beställningar på lokalt kött och ägg och förmedlar kontakt mellan fruktodlare och de som önskar få tag på frukt. Dessutom ett brett sortiment av rättvisemärkta livsmedel från hela världen.

Telefon: 026 - 10 29 10

Alla livsmedelstillsatser har ett E-nummer. Det betyder inte automatiskt att ämnet är kemiskt framställt. E300 är till exempel askorbinsyra, C-vitamin. Det kan vara både naturligt eller kemiskt framställt och ändå få samma E-beteckning.

Andra är helt okej "på rätt plats". Som E450 till exempel. Huvudingrediensen i bakpulver. Det bör alltså finnas i bröd. Men inte i kött. Där används ämnet som stabiliseringsmedel för att man ska kunna blanda ut köttet med vatten.

Här är några ämnen som kan vara bra att reagera på:

E621. Smakförstärkaren mononatriumglutamat. Förutom allt elände ämnet misstänks orsaka i kroppen är det ett tydligt varningstecken. Den här maträtten är så utblandad att den inte smakar som den ska!

E450-452 Hittar du polyfosfater - som är samlingsnamnet för dessa ämnen - i skinka, kassler, kyckling, korv och andra köttprodukter är det ett bevis för att vattenhalten är högre än vad den borde vara.

Delvis härdat vegetabiliskt fett. Ett fett som härdats på kemisk väg med olika petroleumprodukter och ibland nickel som katalysator. Målet är att få ett fett med rätt konsistens och lång hållbarhet. Bekvämt för industrin. Dåligt för konsumenten eftersom det innehåller höga halter transfett.

Arom. Märkligt nog behöver inte aromämnen skrivas ut. Trots att det finns 2800 att välja på. Precis som med smakförstärkare är det ett bevis på att maten är så processad att smaken behöver piffas till i slutänden.

Rökarom. Den enda arom som måste skrivas ut. Står det rökarom sist på ingrediensförteckningen på skinkan betyder det att den inte rökts på riktigt. Åtminstone inte tillräckligt för att den ska få någon smak.

Azofärgämnen. Titta lite extra på de väldigt färgglada godisbitarna. Särskilt om de är från mindre kända tillverkare. Finns E102, E104, E110, E122, E124 eller E129 bland ingredienserna? Välj ett annat godis.

En komplett lista över alla E-nummer finns att ladda ner på Livsmedelsverkets hemsida.

Läs mer i Gefle Dagblad

Konsumentåret 2008 slutade med ekonomisk kollaps på världsmarknaden. Men började i dur med tillväxt, framåtskridande miljösatsningar och ett riktigt uppsving för lokal produktion och kvalitetslivsmedel.

Ett år är en ganska lång tid när det kommer till sammanfattningar av olika slag. Det klassiska exemplet är väl när musikåret ska sammanfattas och man konstaterar att den där skivan från januari känns otroligt gammal redan i december. Konsumentåret 2008 inleddes med en stor köttfärsbaksmälla. Skulle Ica resa sig efter matfusket som avslöjades före jul 2007? Jodå. Det gick väl ganska fort. Och på köpet fick före­taget ett utmärkt tillfälle att byta ut det lokala butikshanterade köttet mot centralpackat kött från Västerås med lång hållbarhet.

Vi förfasade oss över det där med ommärkta köttfärspaket ett tag. Men som så ofta sker när något blir riktigt stort slog pendeln tillbaka. Någon reagerade på vilka väldiga volymer kött som slängs i onödan i Sverige varje år. Siffran 30 000 djur som slaktas i onödan nämndes. Och vips så riktades kritiken mot märkningsreglerna i stället. "Kan inte jag som kund få avgöra själv om jag vill äta gammal mat" lät det. Men de mest högljudda missade målet. Det är faktiskt en väldigt stor skillnad mellan bäst före-märkningen och sista förbrukningsdag. Det gäller helt olika produkter. Och det är inte förbjudet att sälja mat med utgånget bäst före-datum. Det är bara det att handlaren hellre slänger än säljer till nedsatt pris. Så illa har det blivit.

Här i våra trakter öppnade Valbo köpstad söder om riksväg 80. Och i Hemlingby fortsätter bygget av bland annat Jula och City Gross jättebutiker.

Under hösten har vi fått läsa om upprörda handlare i centrum som rasar över höga hyror i Nian och Flanör. Det är inte lätt att göra någon korrekt analys av det här. Men det ska bli spännande att följa utvecklingen. För fastighetsägarna anser ju uppenbarligen att de centrala butikerna är så attraktiva att det finns hyresgäster som är beredda att betala mer än de nuvarande gör. Samtidigt går många butiker omkull, och skyller på för hög hyra och konkurrensen från den externa handeln. Som alltså ökar.

Vi får se hur det slutar.

Mina kära trotjänare i konsumentpanelen inledde 2008 med att äta ketchup. När jul- och nyårsmaten var avklarad högg de in på sju sorters ketchup och korade Felix som vinnare. "God smak och bra konsistens, så här ska ketchup smaka" blev omdömet.

I februari fortsatte frossandet. I det stora årliga semmeltestet drog semlan från Marangoni i Sandviken det längsta strået. I samma månad testade vi systemkameror och konstaterade att ingen egentligen var dålig. Tidningens trotjänarfotograf Halvan bjöd på några tips om fotografering, som du för övrigt hittar på vår hemsida.

I mars berättade vi att de stora butikskedjorna är dåliga på att erbjuda fisk som kommer från hållbara bestånd. Sedan dess har det faktiskt hänt en hel del i butikerna, vilket är glädjande. Fler produkter är MSC-märkta, och färre butiker säljer hotad torsk och tonfisk för att ta två exempel.

Ett test av tvättmedel visade att mittemellandyra medel som Skona, Nopa och Willys eget märke var väldigt mycket bättre än Ariel, Via och de andra dyra kändisarna. Allra renast blev det med Skona.

Sommarsäsongen betade vi av solkrämer, studsmattor, ridvästar och grästrimrar (vad heter trimmer i plural på svenska egentligen?).

Och så testade vi odlad lax och konstaterade föga förvånande att den innehåller lägre halter omega3-fettsyror än vild lax. Men att den är nyttig ändå.

Nyttigt är det också med vatten, konstaterade min kollega Anders Lindström som gjorde konsumentsidan när jag var föräldraledig. Han gjorde ett reportage om den nygamla trenden med hemmakolsyrat vatten. Sodastream vill gärna framhålla miljönyttan med att kolsyra kranvatten för att slippa transporter. Men hur smart är det då att företagets kolsyrepatroner transporteras till Tyskland för påfyllning?

Sedan gjorde jag comeback på sidan ungefär samtidigt som Jakob Markström inledde sin hittills suveräna säsong med Brynäs. Och efter det har det alltså gått utför. Med världsekonomin.

Var det här slutar vet ingen.

Men konsumentsidan tackar härmed för i år. Vi ses i januari.

Magnus Lundquist 026-159624 [email protected]

Läs mer i Gefle Dagblad

Vissa kanske känner igen henne från tv-programmet "Rent Hus" där hon förfasade sig över ostädade kök och snuskiga disktrasor.

Men hennes huvudområde är livsmedelshygien. Hennes professur på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala flyttades för två år sedan till Restauranghögskolan i Grythyttan där hon nu är verksam.

Förra söndagen skrev Marie-Louise Danielsson-Tham ett debattinlägg i Dagens Nyheter som fick rubriken "Utan tillsatser i maten riskerar vi att dö".

- Jag är ju forskare och inte journalist så jag föredrar sakliga rubriker. Men i huvudsak stämmer det med vad jag skriver, säger hon.

I sitt debattinlägg tar hon upp ett par exempel på tillsatser som verkligen gör nytta för konsumenten. Till exempel E250, natriumnitrit. Ämnet hindrar att den livsfarliga bakterien Clostridium botulinum får möjlighet att växa till sig i maten.

Ett annat exempel är E210 som är bensoesyra. Ett ämne som finns naturligt i till exempel lingon och hjortron och som fungerar som konserveringsmedel.

Behöver då någon försvara livsmedelstillsatserna? Ja, enligt Marie-Louise Danielsson-Tham har debatten blivit så ensidig att ingen ställer sig frågan: Varför hamnade tillsatsen i maten från början?

- Svaret är förstås att man vill uppnå en speciell funktion. Man ska ha klart för sig att tillsatser kostar pengar. Jag tror inte att livsmedelsindustrin tillsätter något bara för att sätta rekord i antalet tillsatser, säger hon.

Hon tar light-produkter som exempel. Tar man bort fettet försvinner konsistensen.

- Konsumenten vill inte ha en vattentunn produkt. Då är det precis som när man tar mjöl och reder en sås hemma, då får man göra något för att återfå konsistensen. Och mycket av smaken sitter ju dessutom i fettet.

Marie-Louise Danielsson-Tham menar att det är ett val konsumenten måste göra själv. Fettsnål och full av tillsatser eller fet och naturlig. På samma vis resonerar hon om korv.

- Du måste bestämma själv. Vill du lägga dina pengar på en korv som innehåller det vi förr förknippade med korv, eller vill du få pengar över till säg något till datorn och äta lågprislivsmedel?

Men det kräver kunskap hos konsumenten. Att kunna läsa och begripa innehållsförteckningen. Gör vi det?

Marie-Louise Danielsson-Tham kontrar med att vi bör lita på myndigheterna när de säger att tillsatserna inte är farliga. Men att vi själva ska välja om vi vill äta dem.

- Jag tycker att vi ska lita på Livsmedelsverket. Man får inte utgå från att alla tjänstemän är köpta av industrin, även om det finns en och annan. Främst utomlands, säger hon.

Men när tillsatser finns där bara för att öka lönsamheten? När man tillsätter polyfosfater i kött trots att livsmedelsverkets regler säger att en tillsats måste vara till uppenbar nytta för konsumenten för att få användas?

Hur kan vi då lita på det? Och hur kan du försvara det?

- Nu får du inte skriva att jag försvarar polyfosfater. Men de som använder dem säger att produkten blir saftigare. Sedan missbrukas det givetvis ibland. Därför finns det maxvärden för hur mycket man får tillsätta, säger Marie-Louise Danielsson-Tham.

Hon hoppas och tror att livsmedelsbranschen reglerar sig själv.

- Du ska alltid revidera dina recept med jämna mellanrum. Har det kommit bättre råvaror? Nya metoder? Kanske behövs inte det där ämnet längre. Se på ostbranschen som håller på att avveckla natamycin (E235)* eftersom hygienen i produktionen blivit så mycket bättre att det inte behövs längre.

*Se Gefle Dagblads test av prästost den 8 december.

"Du måste bestämma själv. Vill du lägga dina pengar på en korv som innehåller det vi förr förknippade med korv, eller vill du få pengar över till säg något till datorn och äta lågprislivsmedel?"

Läs mer i Gefle Dagblad

På juldagen rullade familjebilen genom ett vintergnistrande Hälsingland. När vi passerade Kilafors stod det 9.45 på Statoils reklamstolpe. Det lägsta bensinpris jag har sett på tre år.

På julbordet hemma hos svärfar fanns tre sorters lokalproducerade korvar och hembakat knäckebröd gjort av lokalt stenmalet mjöl. I min julklapp låg två olika ostar. En ko-ost och en ädelost. Deras historia förtjänar lite extra utrymme här i spalten.

De är tillverkade av en granne till svärfar. "Ostfabriken" har hon i det egna hemmet. Försäljningen sker via ett kylskåp som står uppställt ute vid landsvägen. Man tar det man vill ha och betalar det man ska. Något liknande har jag sett tidigare på två olika ställen. Dels i Skärså utanför Söderhamn där man säljer rökt fisk på detta vis, dels på gårdsbutiken i Järvsta som säljer ekologiska grönsaker.

Jag sitter hemma och skriver den här krönikan, och rummet är fyllt av julens dofter. Granen från Sala och hyacinterna från Sörby handelsträdgård gör sitt till. Apelsiner med nejlikor tryckta genom skalet gör doftsymfonin fullkomlig.

Det är inte mycket som har gått rätt de sista månaderna av 2008. Många har under hösten fått besked om att deras jobb är i fara. Alla som sparar i fonder och aktier har sett sina portföljer minska dramatiskt i värde. Orderingången för våra storföretag och därmed största arbetsgivare är ingen munter läsning. Som sagt, det har sett bättre ut.

Men det var lite grann hit jag ville komma med den sentimentala inledningen av den här texten. Det har i vissa avseenden vänt på mer än ett sätt. Inte nog med att ljuset så smått börjar komma tillbaka, även om det dröjer ytterligare några veckor innan vi märker av någon skillnad. Det finns även hopp för den lokala produktionen av livsmedel. Det finns små entreprenörer ute i stugorna som gör ett fantastiskt jobb. Som hoppas och tror. Som gör sitt bästa och lite till. Och som dessutom har kvar den kanske naiva men ack så välbehövliga tron på att vi innerst inne är ärliga.

Mitt eget lånebesked från banken var ett glatt besked. Ränta och amorteringar kostade 600 kronor mindre än vad de gjorde i november. Och bensinen fortsätter alltså att bli billigare. På något sätt ska vi nog lyckas fylla 2009 med ännu mer positiva tongångar. Det bör gå. Eller hur?

Slutligen en kort varning. Ring inte tillbaka till de där mobilnumren som börjar på +88 som har ringt upp era telefoner vid konstiga tider. Det kan kosta hundratals kronor!

Ett riktigt gott nytt år till er alla. Och ett särskilt tack till konsumentpanelen och alla läsare som ringer och skriver med frågor, tankar och beröm. Vi ses nästa år!

"På något sätt ska vi nog lyckas fylla 2009 med ännu mer positiva tongångar. Det bör gå. Eller hur?"

Magnus Lundquist 026-159624 [email protected]

Läs mer i Gefle Dagblad

Livsmedelshandlarna

Tre livsmedelsjättar i landet är minst en för lite för att en sund konkurrens ska råda. Även om man bortser från priserna är det oroväckande att marknadsledarna har så stor makt över vår mat.

Egna märkesvaror, på branschspråk förkortat EMV, är i grunden en jättebra tanke.

Låt kunden få ett alternativ till Abbas fiskbullar, Kalles kaviar, Mamma Scans köttbullar och Sempers välling. Varumärken som är så starka att vi förväntar oss att de ska finnas överallt.

Men något gick fel på vägen.

Ica, Coop och Axfood är så väldigt stora att de kan ställa enorma krav på producenterna.

En matfabrik med hundratals anställda kan stå eller falla med om de får tillverka EMV eller inte.

Om då matjättarna kräver att fabrikerna ska tillverka mat med sämre kvalitet för att hålla priserna nere tvingas de naturligtvis att lyda.

Abbas Seafood tillverkar både sina egna och Axfoods EMV-fiskbullar. Axfoods innehåller mer vatten och dessutom smakförstärkaren E621.

Axfoods egna går därmed att sälja billigare.

Abba-fabriken tvingas att konkurrera med sin egen produkt. Och hur skulle Abba kunna annonsera om att deras vara är bättre?

Då skulle Hemköp- och Willyskedjorna snabbt sluta köpa in deras burkar, eller nöja sig med att placera dem på en undanskymd plats i butiken.

Det här är bara ett exempel av många.

Vi borde kunna kräva mer av de företag där vi faktiskt spenderar en betydande del av vår lön varje månad.

Men även här kanske vi journalister och konsumenter har varit för slappa?

Konsumentmakten ska inte underskattas.

Fråga gärna den högst uppsatta chefen som du får tag på i butiken varför den EMV du håller i handen innehåller azofärgämnen, smakförstärkare och annat skräp.

Eller varför du inte hittar bröd från det lokala bageriet, kött från lokala bönder eller grönsaker från odlingen runt knuten i butikens sortiment.

Europeiska unionen

Det är lätt att skylla på EU.

EU är stort, långt borta och svårbegripligt.

Men när det gäller mat har EU faktiskt ställt till med en del.

Att polyfosfaten E450, som är huvudingrediens i vanligt bakpulver, numera finns i kassler, skinka och andra köttstycken kan du tacka EU för. Före EU-inträdet var det förbjudet att förvandla köttstycken till slembollar med vatten och stabiliseringsmedel.

Nu är det fritt fram. En möjlighet branschen naturligtvis var snabb att utnyttja. I dag är det någon slags branschregel att kyckling fylls med 13 procent vatten för att öka i vikt. Smörgåspålägget skinka innehåller lite kött.

Lika illa ställt är det med vår älskade julskinka.

1980 förbjöd livsmedelsverket användningen av azofärgämnen i godis, läsk och andra livsmedel som ibland har väldigt onaturliga kulörer. Man var säker på att azofärgämnen var giftiga.

Nya studier bekräftar den misstanken. En engelsk studie visar tydliga samband mellan azofärgämnen och hyperaktivitet hos barn. Symptomen förstärks ytterligare av kombinationen azofärger och konserveringsmedlet E211 natriumbensoat som till exempel finns i light-läsk. (Varningen gäller kemiskt framställt natriumbensoat, och inte det som naturligt och i små mängder finns i frukt och bär.)

Nu är det tack vare EU fritt fram att låta barnen mumsa på E102, E110, E122, E 123, E124, E129 och E151 igen. Ansvaret har flyttats till föräldrarnas förmåga att tyda godisets innehållsförteckning.

Men. EU gör bra saker också. Regler för mer läsbara ingrediensförteckningar är på gång. De ska ha så stor text att de faktiskt går att läsa, menar EU. Men det kommer att ta tid.

Dessutom skyddar EU vissa kulturlivsmedel. Numera måste fetaost vara gjord på get- och fårmjölk och komma från Grekland. Arlas ko-blask får nöja sig med att heta salladsost.

Vidare finns det länder som står upp mot EU utan att bli stämda. Danmark har förbjudit transfetter helt på eget initiativ. England förbjuder både azofärger och vissa sötningsmedel utan att få skit för det.

Mycket handlar alltså om en nationell flathet. Våra myndigheter tar inte striden. Kanske för att konsumenterna inte krävt det tillräckligt tydligt.

Medierna

Journalister ska man som alla vet inte lita på. De går över lik för en story, och allt det där.

Inte ens maten har vi kunnat hålla våra blyertssmutsade fingrar ifrån.

"Billigast" "Mest prisvärd" "Här får du mest för pengarna".

När vi gick med i EU skulle ju maten bli så mycket billigare. Vad hände? Jo, varje tidning med självaktning gjorde naturligtvis sina egna mätningar i butikerna i sitt område. Var det sant? Sjönk priserna?

Jo, i vissa fall gjorde de det. Mycket. Och folket blev belåtet. Kassler föll i pris med 20 kronor per kilo. Falukorven blev jättebillig.

Vi glömde dock bort att ställa frågan varför.

Svaret var nämligen lite trist. Att livsmedelsindustrin snabbt anpassade sig till vissa EU-regler som var lite slappare än de nationella. I fallet med kassler är det uppenbart för den som har långt smakminne att den var godare förr. I dag består kassler av vatten, stabiliseringsmedel, salt, smakförstärkare och rökarom. Den geggan var förbjuden i Sverige före EU-inträdet.

Minns ni uppfostrings-programmet Anslagstavlan på SVT? Där vi fick lära oss att Livsmedelsverket bestämde hur mycket kött det skulle vara i en falukorv för att den skulle få kallas för just falukorv. 40 procent. Minst. Rent kött. Men enligt EU-reglerna räknas även maskinurbenat kött, som innehåller bindväv och fett, som kött. Alltså rättade sig snabbt charkföretagen efter dessa nya bekväma regler.

Och vi journalister fick som vi ville. Priserna i butikerna sjönk. Att sedan Scans bacon görs i Polen och Findus fiskpinnar tillverkas i Kina brydde vi oss mindre om. Då. Nu är det kanske dags att tänka om. Och ställa nya annorlunda frågor. Hur kan maten vara så billig när råvarorna är så dyra?, är en mer befogad fråga. En grillad kyckling som kostar 29,90. Hur är det möjligt? Den är född, transporterad, uppfödd, transporterad igen, slaktad, beredd och tillagad. Och transporterad igen. Alla led ska ha betalt. Något är fel med den ekvationen.

Vi journalister måste skärpa oss och börja ställa de rätta frågorna. Och kräva svar.

Livsmedelsindustrin

Företag har som grundsyfte att tjäna pengar. Det är svårt att kritisera.

Däremot finns det många livsmedelsproducenter som borde går en kurs i rent spel.

I boken Den hemlige Kocken drog författaren Mats-Eric Nilsson ner brallorna på familjeföretaget Dafgårds. Deras färdiga portion med Jennys kåldolmar fick den tvivelaktiga äran att pryda omslaget på boken.

Rätten innehöll 67 ingredienser. Många av dem var inte uppfunna 1926, då mormor Jenny stod i köket. Att påstå att receptet var oförändrat sedan dess var alltså ren och skär lögn.

Men de är långt i från ensamma.

Ljug på matförpackningarna är vardagsmat. Tyvärr.

Utan tillsatt socker är till exempel en populär fras.

Det betyder oftast att man tagit bort det naturliga sockret och ersatt med något kemiskt substitut, till exempel klorföreningen sukralos eller det misstänkt cancerframkallande ämnet aspartam.

Ämnen som är upp till 600 gånger sötare än vanligt socker och framställda på rent kemisk väg.

För den som vill gå ned i vikt kan det vara kul att känna till att dessa ämnen ökar aptiten...

I sin nya bok "Äkta vara" ägnar Mats-Eric Nilsson ett helt kapitel åt sådana här vilseledande påståenden.

Äkta, klassisk, rekorderlig, hemlagad, gammaldags och liknande betyder nästan alltid att du bör se upp, menar han. För det är sällan eller aldrig sant.

Att skickligt undvika ord som saft, juice och andra skyddade begrepp är en annan fint som branschen gärna tar till.

Hamburgare måste innehålla en viss mängd kött. Då skriver man snabb-burgare eller stekburgare i stället och vips så är det fritt fram med fusket.

Fun Light förs alltid fram i sådana här sammanhang eftersom produkten inte innehåller en enda naturlig ingrediens. Men det är kanske mer alarmerande att det man tror är naturligt, som Ekströms klassiska blåbärssoppa, i själva verket innehåller endast några futtiga procent blåbär.

Vi måste bli bättre på att läsa, och förstå, innehållsförteckningen.

Livsmedelsverket

Kanske är nyckelhålsmärket Livsmedelsverkets enskilt värsta bidrag till att vi i dag äter så ofatttbart mycket tillsatser.

Sex till sju kilo per person och år stoppar vi i oss.

Det började med en god tanke om att låta bra och nyttig mat synas lite extra på butikshyllan. Nyckelhålsmärket var fött.

Debatten gällde fett. Fett var ont. Ofett var gott. Den som vet det minsta lilla om mat inser dock snabbt att fett inte bara är just fett. Fett är dessutom både smak- och konsistensbärande. Tar du bort fettet försvinner både smak, form och ibland färg.

För att industrin skulle få trycka det gröna nyckelhålet på sin mat fick de alltså börja stoppa i grejer som ersatte smaken, färgen och formen. Och nu snackar vi formler! I dag finns över 300 godkända livsmedelstillsatser och 2 800 aromämnen att välja bland. De pumpas, sprutas och tumlas ner i det som från början var helt okej mat. Allt i kampen mot det farliga farliga fettet.

Men nu ifrågasätts Livsmedelsverkets långa vänsterprassel med margarinindustrin och folk börjar inse att ryktet om det mättade fettets farlighet är betydligt överdrivet. Nu vill vi tillbaka till den riktiga maten med smak. Men livsmedelsindustrin har lärt sig att sälja smaksatt vatten förklätt till mat. Och har inte lust att minska sina marginaler. Om vi inte kräver det med bestämdhet.

Det finns dock en ljusning. Nyckelhålsreglerna har uppdaterats en smula. Livsme­delsverket börjar så smått erkänna att industriellt transfett kanske inte är världens bästa käk. Och det tycks i det fördolda föras en dialog med producenterna om azofärger bland annat. Men Livsmedelsverket hade mycket väl kunnat brösta upp sig på samma vis som motsvarigheterna i Danmark och England har gjort. Vi kan göra nationella undantag från EU:s regler. Det har andra länder redan bevisat.

Läs mer i Gefle Dagblad