Det är inte ofta jag haft anledning att skriva något positivt om Ljusdals kommun, men nu måste jag säga att undrens tid ännu inte är förbi. Vi bjöd in politiker och tjänstemän i kommunen samt Karsbo från FLF till Ramsjö den 16/9, för att övertyga dem om förmånligheten med lokal upphandling för äldrevården och skolan samt att maten tillagas i skolans kök. Och jag måste ge våra käpphästar en eloge för deras sätt att hantera frågan. Man gick helt på våran linje och både Inköp Gävleborg samt kommunföreträdare såg inga hinder till att upphandling får ske på ort och ställe. Man menade även att det bästa var att vi själva tagit initiativet till en förändring. Vi tog också upp frågan om omsorgsnära tjänster och även där sades att det var bara att köra på. Arbetsgrupper bildades som ska se till att dessa frågor blir verklighet, så nu ser vi med spänning fram mot vad resultatet blir.

Apropå omsorgsnära tjänster, så måste man se till att Kårböle, Loos och Orsa Finnmark även de blir delaktiga i projektet.

Jag glömde det faktum att Hennans Byaråd deltog i mötet genom Kurt Hauer och han hade sina dubier om det skulle vara genomförbart, men svårigheter är till för att övervinnas.

Den 24/9 kallade Bygderådet till ett allmänt möte på Folkets Hus där vi tog upp våra föreningars framtidsfrågor och ekonomi.

Jag börjar med Bygderådets framtid som ser allt annat än ljus ut. Från början sades att varje förening skulle bidra med en representant i styrelsen och i början fungerade det någotsånär, men idag är det endast tre föreningar som ingår i styrelsen. På mötet sades att det var en uppgift för valberedningen, men vad gör man när valberedning saknas då. För vår del beror det på att två personer flyttat och den tredje avsade sig uppdraget pga. sjukdom. Mötet kunde då inte anvisa något åtgärdsförslag hur man gör. Vidare är Bygderådets ekonomi i kris, eller vad skall man säga, när de trängande utgifterna uppgår till 50 000 kr med 12 000 kr till på gång och förväntade intäkter är 28 000 kr. Vår landsbygdsutvecklare Tommy Swahn har nu tagit kontakt med Leader med en förfrågan om en aktivitetscheck om ca. 25 000 kr. vilket kanske skulle vara möjligt, men vi måste nog ändå få uppdrag inom omsorgsnära tjänster, om vi skall rida ut stormen. Trots allt säger man, att Bygderådet är viktigt och skall finnas kvar, men då måste också förutsättningarna finnas.

Bygderådet arrenderar även Hafvermans Camping av kommunen, som vill sälja campingen till bygderådet för en symbolisk summa. Vi anser att ett köp skall handla om hela Hafvermans, men kommunen vill stycka av jordbruksmarken till förmån för Reino Jonsson. Då har vi tackat nej till köp och sagt upp arrendet per den 31/12-09, men under mötet framkom att man ville att vi ska behålla campingen. Vi får väl ta kontakt med kommunen och få till stånd en förhandling om ett köp, men då vill vi också veta vilken som skall ansvara för de fasta utgifterna för Hafvermans. Jag tänker då inte låta Bygderådet  ikläda sig något som helst ansvar för anläggningen med mig som ordförande för Ramsjö Bygderåd.

Raskt till nästa krisförening och då får det bli Ramsjö Slalom, som saknar det mesta, men allvarligast är nog det faktum, att ingen kan eller vill ta tag i problemen. Som jag ser det är det omöjligt för två personer, (Eva Sandkvist och Ingrid Olsson) att ensamma sköta slalombacken med drift, ekonomi och allt som kommer till. Det måste till ett bättre engagemang från oss ramsjöbor, annars är nog projektet dömt att misslyckas. Ryktet säger att en familj är på väg hit och är intresserad av att arrendera skidbacken, men även de måste nog få största möjliga hjälp om driften skall vara genomförbar.

Skoterklubben vet jag inte om den finns längre. Man gick ihop med Ramsjö Slalom för något år sedan, men idag är det ganska tyst från det hållet.

RSK, klarar väl sig än så länge, men nog finns vissa orosmoln. T.ex. har man inte längre någon representation i fotbollen längre, varken för de yngre eller de mer vuxna. Skidsporten fortsätter väl, men det ryktas om ett samgående med Hybo AIK och redan nu förekommer det ett samarbete mellan föreningarna.

Ramsjö Hembygdsförening är ingen krisförening ekonomiskt, men ska hembygdsgården rustas tar det fort slut på pengarna. Nu har man väl haft en hel del otur eftersom den person som lovat delfinansiera kostnaderna för renovering avlidit. Bidrag söktes även till renovering med det löftet i botten, men som vanligt var det andra kulturföreningar som gick före.

Ramsjö Folkets Hus har heller inga problem med ekonomin, mycket beroende på medlemmars lojalitet att betala medlemsavgiften. Trots att hembygdsföreningen och Folkets Hus samarbetar, har man svårt att få folk att hjälpa till vid de få aktiviteter som bedrivs.

Ramsjö Jaktskytteklubb har väl en solid ekonomi, kanske Pelles förtjänst, men han har aviserat sin avgång och jag förstår honom. Trots att många ramsjöbor är jägare är det stört omöjligt att få folk som hjälper till med de göromål som ligger för handen. Det är i stort sett bara Kurre och Pelle som lägger sin själ i vad som behöver göras, så där har vi ramsjöbor mycket att förbättra. Det är som bekant: ”För sent att komma med hö när koa ä dö”.

Ramsjö Fiskevårdsområde seglar i medvind sedan Sven Stockzell tog över rodret och därifrån har jag inte hört något om svårigheter med personal.

Pensionärsföreningarna (det finns två stycken) klarar väl sig de med, men det är inte så konstigt enär de flesta ramsjöbor är pensionärer.

Sammanfattningsvis måste man säga att föreningslivet löper stora risker att självdö, eftersom det är alltför svårt att få folk att engagera sig i de aktiviteter som förekommer.

Det är väl inte hela sanningen, utan vi är alltför få i arbetsför ålder i Ramsjö, men nog kunde uppslutningen bli bättre, när hjälp behövs i våra föreningar.

Att jag nu börjar ledsna på det ideella arbetet är mycket en ekonomisk fråga. Det är inte roligt när man måste stötta Bygderådet ekonomiskt för att personal skall få ut sin lön och det är heller inte riktigt. Det finns också en person som inte betalar sin skuld till mig trots påstötning och när vi ses låtsas han som det regnar. Vidare lånar folk saker av mig utan att lämna tillbaks dem, tex. nu senast en niometers aluminiumstege. Är det då så konstigt att man börjar få nog?

Hälsningar från ”Glesbygdspessimisten”

Lars-Göran ”Truls” Larsson