Nu har Reine gjort succé på hemmaplan - också

Norrsundetkillen Reine Lööf har haft stora framgångar som regissör och dramatiker och har arbetat på Riksteatern under många år. I höstas återvände han tillfälligt till Norrsundet och satte upp pjäsen "Jävla Finnar", om fabriksnedläggningen, tillsammans med America Vera-Zavala.

Reine Lööf kommer gående över Kvistholmen. Prillan under läppen, och den svarta skinnkepan på huvudet. Här är han född, och hit har han tillfälligt återvänt.
- Fan, det är så skönt att äntligen få sätta upp en pjäs på hemmaplan. På sätt och vis har jag nu betalat av min skuld till Norrsundet. Jag har alltid känt skuld sedan den dag jag lämnade det här, säger han, och gör en svepande gest med armen mot de röda husen som kantar Kvistholmen.
Han gick första klass på Ådala skola, som i dag är arbetarmuseum. Hemvägen tog ofta dryga två timmar, trots att han bodde strax intill.
- Det var ån som lockade. Jag har så starka bilder kvar därifrån, ofta blev jag sittande vid åkanten. Här fiskade jag och Johan Zeffer kräftor i långkalsonger, minns han med ett skratt.

Det första teaterminnet är som nioåring, "De Bröto Bygd". Det var teatern där vanliga Norrsundetbor klev upp på scenen och berättade sin historia i teaterform.
- Det var så häftigt, fragment av det finns fortfarande kvar i huvudet, det blev en riktig aha-upplevelse.
I fjortonårsåldern beslöt han att medverka i en ungdomsmusical som sattes upp i Norrsundet. Den hette "Who's to blame", och spelades sedan i Motala, Ockelbo och Sandviken.
Teaterledaren hette Pia Peterson, och hon blev viktig för hans framtid. Nästa steg blev uppsättningen "Vinterhjärta" med Pegasus i Gävle.
Efter Vasaskolans sociala linje fick han jobb på sågen i Norrsundet, och flyttade till egen lägenhet på Vallvägen. Han blev inte kvar så länge; det fanns plats på teaterlinjen i Bredsjö, men det kostade pengar som inte fanns.
- Då trädde Norrsundsandan in. Dan Axel Hällström tipsade om ett stipendium att söka på 20 000 kronor, och Norrsundets Arbetarteater sponsrade mig med 18 000 kronor. Det har känts som både en skuld, och en tacksamhetsskuld, förklarar Reine allvarligt.

Hans pappa körde honom till stationen, och med Bredsjö började ett nytt liv.
- Det fanns en annan värld; musik, teater och kultur. Vilken insikt!
Efter utbildningen började Reine som regiaskultant på Folkteatern, och Ulf Fembro blev hans andra mentor, Pia var den första.
- Av Ulf fick jag veta att jag aldrig skulle bli någon skådis. Sårande, men ärligt. Han tyckte att jag hade ett konstnärligt öga, ett utifrån-öga, och borde satsa på regi i stället. Efter två uppsättningar som regiassistent i Gävle flyttade jag och dåvarande sambon, som var skådespelare, till Kalmar.
De startade en fri teatergrupp med både amatörer och professionella, det gav stor kraft, säger Reine. Han var också politiskt aktiv i vänsterpartiet, var partiombudsman och satt i kommunfullmäktige i Kalmar. Vid ett besök i Bryssel träffade han America Vera-Zavala, som han senare kom att jobba med.

En dag ringde Lars Norén från Riksteatern Riks Drama. Han ville att Reine skulle regissera "Rannsakningen", en gigantisk föreställning som pågick under drygt ett och ett halvt år och utspelades i 20 svenska städer, samt Belgien. Ytterligare tre år i högt tempo på Riksteatern följde.
- Plötsligt förstod jag teaterns enorma kraft, sammanfattar Reine perioden.
Men teatern tog också mycket kraft och en dag kunde han inte ta sig ur sängen. Han trodde han skulle dö, andades i en kudde, och drabbades av panikångestattacker. Under ett halvår fick han hjälp av Riksteaterns psykologer.
- Jag var arbetarklasskillen som hamnat i de större sammanhangen. Jag blev synliggjord vid 21 år, och inget fick störa framgången. Lager på lager byggdes upp, och självklart så kraschade allt, förklarar han. När han mådde som allra sämst, tilldelades han Svenska Humanistpriset i Riddarsalen. Priset blev ytterligare en börda.
Så småningom fick Reine börja lära sig att leva igen. Han hade varken fritid, vänner eller intressen längre, och frågade sig om han var något annat än regissören?
- Vändningen kom lite senare, när Traste föddes, och jag fick omformulera mitt liv. Sedan dess har jag inte haft någon panikångestattack, förklarar han.

Totalt blev det tio år på Riks Drama, och där skrev America manuset till flera uppsättningar. De två har fortsatt samarbetet genom bland annat Botkyrka Communityteater, gestaltande teater, som nu också finns i Norrsundet under tre år.
"Jävla Finnar", pjäsen om fabriksnedläggningen i Norrsundet har precis spelats klart här, och kritiken blev lysande. Extra roligt eftersom det är det första jobbet Reine gjort i hembygden, med America dessutom.
- Både mamma och pappa var på premiären. Pappa tyckte det var det mest sorgliga och det mest vackra han sett. Pappa är långt från kulturen, men det här brydde honom. Det är det som är communityns roll; att nå de människorna, förklarar han.
- Arbetarklassbakgrunden har blivit en styrka jag har användning av i yrket. Det är både en kraft och en kamp. Jag hade ingen kulturell skolning, inte de instrument som andra i branschen hade; vandringen med kultureliten, klassvandringen, kunde också göra ont. Jag vände dock bristen till en tillgång, det blev min väg in i konsten, säger Reine.
- Det är en demokratisk rättighet att förstå en teater, men det är en kamp att ta sig dit. Den som får tillgång till koderna, ofta i en litterär miljö, har också ett maktmedel. Därför är det så viktigt att det inte skärs ner på kulturpengarna, det slår hårdast mot de lägre klasserna, menar Reine Lööf.
Allt detta medan hans mobil ringer för sjuttionde gången under intervjun. Han är eftertraktad.

Läs mer i Arbetarbladet