Hej Dyng-Bengt här,

I går och idag har vi fått nästan en halvmeter snö vilket innebär att det inte går att komma ut från gårn med se-pe-lådan. Rackarns att gårdsplan ska vara 1 hektar stor när snön dessutom är lagom blöt och tung. Tänkte på det när jag fick pulsa mig ut till djura i morse... och blev lite extra sur på en av hästarna som nafsa lite på mig men det är klart att jag får skylla mig själv för jacka hade ju foder i sig.

Nu har jag eldat i panna och kommit in i värmen. Då kom jag att tänka på när jag var ute och åkte bil med en koompiis ifrån stan för ett tag sedan och jag tror han lider av dendrofobi för ibland kunde han inte se skogen för alla träd och det var på den resan han frågade mig om det inte var trist att bo i en sådan liten by. Han räknade upp allt som nästan fanns på gångavstånd. Då svarade jag att visst stämde det att det inte fanns så mycket service och fina arenor och sånt att titta på men att man får höra desto mer i en liten by så det jämnar ut sig...

Nu sitter jag här vid köksbordet och kommer att tänka på Peter Lundqvist som skrev i aftonbladet att vi behöver en Landsbygdsambassad i Stockholm. Men i sådana fall tycker jag att det skall finnas Stadsambassader i byarna. Det vill säga att vi ger ett nytt epitet på servicekontor som vi har rätt till på landsbygden och på så sätt utbyter diplomatiska förbindelser med varandra. Det måste bli ett slut på nedmonteringen av den svenska landsbygden. Det snackas om att det satsas miljarder på landsbygden men detta i form av EU-stöd som ligger på en hög byråkratisk nivå utan att skapa förutsättningar för att ha regionala och lokala gider som kan lotsa oss på gräsrotsnivå. Hur skall den fjärde planeringsnivån kunna ta ett steg till så att staden kan nyttja landsbygden om vi inte får rätt verktyg att jobba med? Jag vill likna detta vid en spekulation som kan medföra att pengar ser mer värda ut än vad de faktiskt är. Man kan som Ronny Eriksson beskriva spekulationsekonomin så här:

- Vill du köpa min hund?

- Vad ska du ha för den då?

- 300,000 kr

- 300,000 kr, är du inte riktigt navlad, då får du allt behålla honom.

Några dagar senare träffades de igen och den ene frågar

- Hur gick det med hundaffären?

- Jo det gick bra förstår du jag fick 600,000 kr för den.

- 600,000 kr? Men hur i rackarn gick det till?

- Jo, jag bytte den mot två katter som var värda 300,000 kr styck?

Hur kan vi sudda ut känslan att landsbygdsutvecklingen och den fjärde planeringsnivån (ideella ekonomin) får de här katterna hela tiden? Det är inte fel på slanten utan hur man delar ut den.

Jag måste få berätta en rolig historia som jag hörde härom dan. Det var en gång en sköldpadda som bodde djupt inne i skogen. Han klättrade upp i ett träd med mycket möda och stort besvär. När han helt utmattad kom till översta grenen kröp han längst ut på den och kastade sig ut i luften. Han slog i backen med en duns, naturligtvis, och det tog en stund innan han kvicknade till. Men det gör han och ruskar då på sig och börjar sedan sakta klättra uppför trädet igen, ut på grenen, ut i luften på nytt och duns i backen. Så där håller det på i timmar... I ett annat träd sitter ett fågelpar och häckar och tittar på den lilles misslyckande och efter ett tag säger honan till hanen. - Du älskling, jag tror att vi snart måste tala om för honom att han är adopterad...

Ibland känner jag mig som sköldpaddan och bara längtar efter att någon skall komma och tala om att jag är adopterad så jag bättre kan förstå saker och ting...

Nä nu har jag inte tid med er längre för nu skall jag ner och fixa nån mat... så vi hörs inte något mer förrän nästa gång...

Med vänlig hälsning

Dyng-Bengt

Er egen lilla skitstövel