Från socialt projekt till företagsby




Från socialt projekt till företagsby

Skogsnäsborna ville leva av vad jord och skog gav. Men när de valde att bosätta sig på skogsbolagets mark tog drömmen slut. Deras hem i Taråberg brändes ner. Vi åkte till Skogsnäs där allt började.

Minusgrader bet i barnakinderna den där morgonen 14 mars 1980. En mindre armé av poliser, nära hundra stycken, hade mobiliserats - folket runtikring hade ju bråkat förr med mark-ägaren Graningeverken, mot besprutning av hormoslyr och kvävegödsling. Men nu skulle trebarnsfamiljen vräkas från huset i Taråberg utanför Ramsele som varit deras hem i fyra år. Svea Tejle och maken Ponny Bergström ställdes bokstavligt på bar backe med barnen Lina, Olle och Anna vid handen och Ida i magen.

För att definitivt sätta punkt brände skogsbolaget ner huset till grunden och sprängde murstocken - hellre det än att låta de unga tu begagna marken för sitt leverne.
Allt skedde framför ögonen på en bedrövad familj, grannar, vänner och barnens bästisar som rört sig på gården genom åren.

- Vi blev rätt chockade att de faktiskt brände ner vårt hem. Det trodde vi aldrig att de skulle göra, säger Svea Tejle, ännu med ilska i rösten nästan 30 år efteråt.

Familjen hade olovandes slagit sig ner på skogsbolagets mark. De hade fått köpa timmerhuset för 500 kronor mot att det flyttades inom två år. I stället bosatte de sig i huset och odlade upp marken som legat i träda, helt i tidens gröna vågen-anda och i enlighet med en rikskampanj till stöd för småbruk i glesbygden. Förhandlingar om att få köpa marken ledde ingen vart, skogsbolaget ansåg det inte lämpligt för en barnfamilj att bo så oländigt. Och förresten så skulle skog planteras på åkermarken.

Men familjen höll sig envist kvar, till avhysningen och därefter. För den lilla människans kamp mot storbolaget var inte helt över. Svea och Ponny satte upp ett nytt hus där igen. Efter ett par vintrar fick de dock ge upp den civila olydnaden efter hot om att böterna skulle omvandlas till fängelse.

Men historien börjar sju, åtta år tidigare och lika många kilometer därifrån; i Skogsnäs, byn som blev ett begrepp inom alternativkretsar under 1970-talet, förebilden för ett annat sätt att leva: Där fanns folk som gjorde nåt, inte bara snackade! År 1973 hade Svea, Ponny och några till - drömmare och superseriösa entusiaster från storstan - slagit ihop sina besparingar och köpt 200 hektar mark mitt i obygden.

Det var mest skog men även en liten gård med åkermark att streta ihop brödfödan på. Nu gällde "back to basic" och att tillsammans leva av vad jord och skog gav. Och det var när Skogsnäs blev för trångt som taråbergarna gav sig av för att skapa ett eget liv på ockuperad mark.

I dag är Taråberg ett kalhygge medan Skogsnäs utvecklats genom åren. De tre ursprungshusen på Nedre Strömsnäs har fått sällskap av ett tjugotal nybyggen på hemmanet, tidigt omdöpt till Skogsnäs.

Vackrare platser har man sett. Fjällsjöälven ringlar visserligen nedanför byns sluttning, men en mur av granar täpper till öppenheten. Någon riktig bykänsla är det inte heller, mer som hus utspridda här och där mellan dungarna. Men vilka hus! Det ena mer fantasifullt än det andra: tio-kantig fasad, tornrum, veranda på vinden och tak nerdraget till marken.

Och generositeten sedan. Väl mottagna blir vi av Sarah och Göran "Lillis" Mårskog, ett av de radarpar som var med från början. Vi sitter i köket i det tillbyggda timmerhuset som sprudlar av skaparkraft: Kristallkrona i ett hörn av biblioteket, porlande vatten i keramikfat, mosaiker, tyger och asiatiska småpryttlar överallt och färg, färg, mustigt med färg!

Sarah och Göran har blivit medievana och tålmodigt berättar de för tusende gången om hur allt började, hur de träffades på musikfestival, om drömmen om livet på landet och viljan att skapa ett nytt samhälle.

-För mig är Skogsnäs en politisk gärning. Det som drev oss då är samma sak som driver unga människor i dag: Orättvisor i tredje världen. Jag har alltid varit politiskt engagerad, i fredsrörelsen, mot rasism och så, säger Sarah med mjuk brytning, uppvuxen i den europeiskt mesta storstadsmitt man kan tänka sig: Charing Cross i London.
Här, 30 mil från polcirkeln, bjuder hon på nybakat solrosbröd och espresso. När jag höjer på ögonbrynet inför en trendig espressomaskin på Skogsnäs, fnyser hon.

-Bara för att man bor här måste man inte avstå från saker. Vi har flera datorer, dvd-spelare och numera två tv-apparater - Lillis vill bara se på sport och det avskyr jag! Vi är som alla andra, fast vi också kan mjölka kor och vet hur man gör mese.

Vännerna som valde livet på landet för 35 år sedan hade tre arbetshästar, några kor, grisar och höns, de odlade korn, vete och grönsaker. I fyra år var de utan väg, el och indraget vatten - det hade de inte råd till. Att
leva omodernt hade inget egenvärde, inte för Sarah och Göran i alla fall, även om andra ville leva helt ursprungligt.

Alla var överens om att dela allt oavsett inkomst och arbetsförmåga. Det höll i fyra år. Några hade barn, andra inte, vissa slet dygnet runt, en del ville bara jobba deltid. Kort sagt, efterhand gick behoven isär och de bestämde sig för en ny ekonomisk modell. Var och en fick klara sin egen försörjning medan mark, hus och arbetsmaskiner ägdes gemensamt. Så är det än i dag.

Göran Mårskog ser Skogsnäs som ett lyckat samhällsexperiment, so far.
-Här kan du få pröva dina ideal i lugn och ro utan att bli utslängd. Än finns det gott om plats.

Efter vilka kriterier får folk slå sig ner här?
-Inga alls. Det löser sig självt. Hit kommer bara de som har ett visst sätt att se på livet. Jag menar, Reinfeldt skulle aldrig söka sig hit. Enda kriteriet är att man ska klara av att bygga sitt hus. Drömmar kan man ha, men för att verkligen genomföra dem måste man ha tänkt igenom allt noga.

Den som vill bygga får ta timmer i skogen. Marken ägs av 38 personer och varje delägare betalar 350 kronor i månaden till kooperativet. Allt som rör det gemensamma ägandet och framtida projekt beslutas tillsammans - enhälligt enligt "Afrikamodellen": Först ett möte, sedan beslut någon vecka senare då alla hunnit tänka igenom frågan.
-På så sätt är det inte bara de högröstade och välformulerade som kommer till tals, menar Göran. Man måste bygga in etik i det hela och då får det inte gå för fort.

En orsak till att kollektividén överlevt i Skogsnäs, tror Göran är att familjerna vartefter kunde bygga sig egna hus. En annan är att det i dag finns en större mångfald av verksamheter i byn utöver ren överlevnad. Göran förestår ett rehabiliteringshem för familjer, Sarah driver ett textildesignföretag. Här finns även sågverk, smedja, snickeri, röjfirma med mera.
- Detta är en bra modell för glesbygden, säger Göran och sveper ut med armarna. Jag tror vi ligger väl till i framtiden för att här är rent och tyst. Behovet av en miljö som denna blir mer och mer påtagligt.

Nedanför huset ligger också senaste nybygget: kursgården, som är Sarahs och Görans vaccination mot lappsjukan. Den dag de själva inte kan resa ut i världen, som de gör ofta, får världen komma till dem. Här ska tas emot kursare som vill uppleva tystnaden, äta Sarahs goda mat och tillföra ny energi.
- Det saknas oväntade möten på glesbygden. Människor blir trångsynta om man inte träffar andra och det kan skapa problem, menar Göran.

I dag är Skogsnäsborna respekterade företagare i trakten. De värnar gammalt hantverk och ekologisk odling, de finns med i kultursammanhang och i miljökamper. Men som nybyggare gled de inte in i bygden på en mes-smörsmacka, precis. Tvärtom bemöttes de med stor skepsis.
Undra på det, när skogsnäsarna gick runt i lappade kläder och klev in i affären med dyngan kvar på stövlarna.

- Vi förstod inte kulturen. Bönderna här hade ju precis kämpat sig upp ur Lort-Sverige, och så kom vi och ville tillbaka till en gammal tid. Våra barn fick lida för att vi var okunniga, menar Sarah.
Göran tillägger:
- Svansen ställde också till problem för oss. Folk kom hit, rökte på och flummade runt tills vi fick slänga ut dem. Själva hade vi inte tid med sånt - vi var ju tvungna att hänga höet!

Vad har ni lärt er av dessa år?
Görans svar kommer direkt.
- Tålamod! Att inse att du får saker gjorda men kanske inte som du tänkt.
Sarah fyller i:
- En del personer kan ju vara väldigt driftiga och det blir gärna det "rätta" sättet att arbeta. Men man har olika syn på arbete, det är en lärdom att respektera det.
Och för att lyckas i glesbygden gäller två saker, har Göran förstått:
- Att jobba utav helvete och vara bra i fotboll - då öppnar sig himlaportarna!

Från Skogsnäs och bybor runtom fick Svea Tejle och Ponny Bergström mycket stöd när de vräktes från Taråberg, speciellt av äldre som mindes hur gårdens siste brukare en gång blivit frånlurad huset.
- Visst fanns det dem som tyckte "Sätt dit de där taråbergarna!". Men det hade varit omöjligt att kämpa om vi inte haft så mycket stöd från byfolket. Till och med poliser som avhyste oss tyckte det var konstigt.

När de blev hemlösa köpte de in sig i ett jordbruk utanför Sollefteå flera mil bort. I dag har paret släppt odlandet. Svea arbetar inom hemtjänsten och Ponny som snickare.
- Vi blev väldigt starka av den där tiden. Och jag kan inte känna att vi gjorde fel. Det blev en politisk kamp. Vi väckte debatt om att använda jorden till vad den var tänkt för.

Men att bara ockupera mark, tänk om alla gjorde så?
- Ja, så sa många. Men man får inte hela tiden låsa fast sig vid hur saker ska vara, ibland måste man tänka om. Det är helt obegripligt att de inte lät oss överta marken - vi var unga, hade mycket energi och ville verkligen satsa. Vi gjorde ingen förnär. I dag letar man ju efter sådana platser för småjordbruk, säger Svea.

Läs mer i tidningen Ica Kuriren

Kommentarer

Var inte feg utan skriv något vackert!:

Vad vill du kalla dig?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Smygreklam för din egen blogg/hemsida:

Här skriver du:

Trackback
RSS 2.0
Bloggtoppen.se Allmänt BlogRankers.com
webvoter-omröstning
Ge din bedömning av bloggen

1 ganska dålig
2 mindre bra
3 helt ok
4 riktigt bra
5 väldigt bra

Se resultat
hit counter